Nu är veckan här, som jag fruktat för ett år. Veckan jag önskade aldrig skulle komma. Min sista vecka med klassen. Jag vet att dom kommer få det hur bra som helst, bättre än tänkbart och de har då en lärare med så otroligt mycket viktig erfarenhet, det vet jag eftersom deras ordinarie lärare är en förebild för mig och en av de handledare under min utbildning som lärt mig så mycket av det jag kan!
Men jag har ju som vanligt öppnat mitt hjärta helt och fäst mig vid barnen, arbetslaget och min roll som klasslärare och det är det som är så svårt. Ibland önskar jag att jag vore lite mer hårdhudad och med ett lite mindre öppet hjärta, så lätt det skulle bli då istället!
Kommentera