Efter vad som hade känts som en evighet var det dags för inskrivningnssamtalet i v 12, alltså ungefär 5 veckor efter att jag hade plussat. Det pirrade i magen och när vi väl var där på mödravårdscentralen kändes det på riktigt, det hade varit så svårt innan att förstå att det fanns något där inne i magen.
På inskrivningen tog hon en massa blodprover för att fastställa blodgrupp, kolla mitt blodvärde, blodsocker och olika slags sjukdomar. Jag fick väga mig och ta blodtrycket. Allt som hon kunde se på plats såg bra ut vilket kändes väldigt bra.
Både jag och Micke klickade snabbt med vår barnmorska och jag känner mig väldigt nöjd med henne. Hon har jobbat på förlossningen innan hon började med detta och det kändes bra inför förlossningspratet och dessutom blev allt så naturligt och enkelt eftersom hon liksom också var lite nybörjare på det här,
Vi fick datum för ett ultraljud i v 20 (som också kändes som en hel livstid framåt) och för ett besök efter ultraljudet.
En vecka efter besöket fick jag hem ett brev från barnmorskan som informerade om att mitt järnvärde var lågt och jag direkt skulle börja äta järntabletter. Så redan i v. 13 började jag äta Niferex..
Jag hade inte en enda dag mått illa eller egentligen känt av graviditeten alls förutom att jag varit väldigt trött senaste veckorna (vilket järnvärdet var boven till), men när jag började med Niferexen så hamnade hela kroppen ur balans! Jag både mådde illa och var hungrig samtidigt, var alldeles yr och matt. Men efter någon dag när jag vant mig och lärde mig vilken tid jag skulle ta tabletten så återställde sig allt igen. Jag insåg att om jag tar tabletten på kvällen precis innan jag ska sova så kände jag inte av dessa biverkningar alls, vilket var en stor lättnad. Om jag nu inte mår dåligt av graviditeten vill jag ju inte må dåligt av tabletterna som ska få mig att må ännu bättre.
Niferexen gjorde att jag blev mycket piggare vilket var skönt!
