23.22 nu i natt för 6 månader sen förändrades hela mitt liv för alltid. Då föddes vår älskade Hanna och kom för att visa oss meningen med livet. På ett sätt minns jag kvällen för 6 månader sen kristallklart samtidigt som mycket är suddigt. Jag minns att jag hade väldigt ont på slutet men jag minns inte känslan och kan ibland komma på mig själv med att tänka att det var väl inte så farligt. Jag minns känslan när ryggmärgsbedövningen började verka samtidigt som jag knappt minns när de satte nålen.
Jag minns hur det kändes när barnmorskan från förlossningen körde ner oss till BB kl 4 på morgonen. Hur hon såg till att vi hittade vårt rum och tackade för sig. Jag minns hur vi kände oss ganska små när vi blev helt själva i vad som då verkade som en evighet men som egentligen bara var 1 timme. Trots den känslan så föll sig allt bara naturligt, helt plötsligt. När jag var gravid ville jag att folk skulle förklara saker. Ge mig svar. Och jag blev galen när folk sa " det löser sig", "det märker du" etc. Galen! Men vet ni, alla ni som sa så? Ni hade helt rätt. För allting efter vägen löser sig. Man lär sig och ibland kan man bara utan att man vet hur. Det är en fantastisk känsla.
Under de här 6 månaderna har jag lärt mig hur det är att sätta någon annans behov långt före mina egna. Jag har lärt mig att man kan glömma både hunger och tryckande blåsa för att bebisen somnat i ens famn och man inte vill väcka den. Jag har lärt mig att det händer saker hela tiden. Att för varje dag utvecklar Hanna någonting nytt, att ho hon hela tiden lär sig nya saker.
Det går inte att sätta ord på hur det har känts och hur det känns med alla framsteg hon gör. Känslan när hon log första gången, när hon skrattade, vände sig från mage, vände sig från rygg och smakade mat första gången.
Till sist, min största lärdom under dessa 6 månader är vilken instinkt man får som mamma. Helt plötsligt känner jag mig så stark och jag skulle aldrig fega ur från något som är för Hannas bästa. Jag skulle göra vad som helst för henne och det finns inget jag sätter före hennes välmående.
Jag tror jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. För dessa ynka 6 månader känns som en hel livstid och jag minns ärligt talat inte hur livet var innan Hanna fanns. Hur kan en människa jag älskar så gränslöst mycket inte ha funnits?
Tack för att du valde just oss!
